Brusande vindar mot de kalla tegelväggarna, en oavbruten energi från en kulspetspenna och ett svagt glimmer från ett par klargula kattögon, mina ögon. Jag hade lagt mig till rätta på en av familjens vita utomhusmöbler och snusat förväntansfullt i den kalla september natten. Matte har sina ”skrivperioder” igen. Nu är det jag som blir offer för hennes fantasilösa poem om universum, livet, döden och allt annat hon inte förstår sig på. Varför ältar alla människor om livets alla omöjliga frågor? Jag tycker dom borde vara nöjda med allt dom har och inte tråna efter mer att ha kontroll över. Men vem lyssnar på mig, jag är ju bara en katt.