vattnet stiger

som förlamad
oförmögen att röra mig

står jag och
känner det
väta mina vrister
knän
lår

och ångrar att
jag glömde
dubbelkolla

men
jag trodde hela tiden
att den bara
droppade i mitt huvud

hur skulle jag veta?
hur fan skulle jag
kunnat veta?

mina höfter blir blöta
min mage

mitt liv flimrar förbi
på mina näthinnor
i ultrarapid

ytan når
halsen
och min underläpp

jag tar ett
djupt andetag

och hoppas
i min enfald
att
någon
vem som helst

ska komma
och stänga av

den förbannade kranen

som droppar
och droppar
och droppar...