Jag förstår att jag inte är välkommen hem.

Hur låter det?

Du kan vara lugn mamma. Och pappa.

Jag förstår.

Jag förstår att jag gör min bror upprörd, genom min existens.
Om jag stannar ensam i Göteborg får han lugn och ro hos er,
och ni får den lugn och ro som ni behöver.
Ni är trötta.

Jag förstår.

Att jag tagit plats för att få närhet från er, har jag gjort på hans bekostnad. Det är så han upplever det, min bror. Därför får jag inte komma hem. Han kan bli upprörd. Det kan bli en konflikt. Och konflikter vill vi inte ha i vår familj.

Jag förstår.

Så det är mitt fel, att jag har tagit för stor plats. Att ni inte kunnat sätta gränser. Mitt fel att jag behövt er bekräftelse för att känna att jag duger och har en mening.

Jag förstår.

Nu är det min brors tur, eftersom jag har tagit för stor del av den lilla uppmärksamhet ni behagade ge oss. Han har hamnat på undantag, och nu ska ni reparera det hela.

Jag förstår.

Min bror är så arg på mig. Han tror jag ska fortsätta stjäla mamma och pappa från honom resten av hans liv. Han är avvaktande och arrogant mot mig. Så länge ni spelar med i detta spel av skuldkänslor och gränslöshet så kommer vår familj inte kunna bli hel. Han kommer aldrig att acceptera mig och även det är på grund av er.

Förstår ni inte?