När plusset lyste ilsket rött mot mina ögon kändes framtiden skrämmande.

Ovissheten om vad som komma skulle med en svag smak av ren och skär skräck.

Vi som nyligen blivit två skulle bli tre, oplanerat.

Hela väntans tiden blev en tid av såväl fysisk som psykisk smärta.
Foglossning och rädsla för vad som komma skulle.

Tankar snurrandes, hur ska jag kunna älska en ny liten människa? Förutbestämd kärlek som kommer på beställning klingar dåligt i mina öron.

Om jag då vetat att det bara var lilla du som var på väg?

Med facit i handen vet jag att jag varit rädd i onödan för det var bara lilla du.

En alldeles perfekt liten pojke som jag länge anat men inte vetat.
Redan när du var bara några centimeter lång inne i min mage så anade jag att det var just du, en liten pojke vid namn Melvin.

Rädslan för att inte kunna älska dig känns nu löjlig, hur skulle jag inte kunna älska dig?

Du är en del av mig.