Stora dubbelsängen kom nu att stå i stora sovrummet. Hon och barnen behövde inte trängas i barnens säng längre. Barnen fick var sitt lekrum. Där leken kunde pågå i flera dagar utan att behöva städas bort. Snören knöts i hela lägenheten. Bindverken. Det blev spännande att ta sig fram bland kojor och snören.
Hon blev uppsagd. Med avgångsvederlag. Lön i ett halvt år. Kunde inte vara lägligare. Den lyckligaste tiden på många år. Hemmafru utan att vara fru. Hon fick sova. Vila.
Han träffade en ny. Efter tre veckor. Kom och visade bilder på henne. Hon kände inget. Han hälsade på barnen. Var barnvakt. Men varannan vecka - "nej det går inte för jobbet". Barnen ville inte till honom. Bara om de skulle till stugan vid havet. Där var dom tre veckor på sommaren.
Barnen var fria. Sprang ut och in. Hemma och hos grannarna. Spelade Super Mario med hela kroppen. Turades om. Ibland sju stycken. Sedan var dom borta igen. Gjorde volter i snön. Eller cyklade i gupp. Det var härligt att se dem utanför köksfönstret. Barndom. Riktig fri härlig barndom.
Hon fick inget jobb. Arbetslös. Ekonomin blev osäker. Hon kände sig ensam. Han hade flickvänner. Jobb. Hade inte tid med barnen. Bara om hon åkte bort. Så det gjorde hon.
Blev aktiv i politiken. Började resa runt i landet. Träffade en man. Som bodde långt borta. Blev erbjuden jobb. På annan ort.
Han var ju ändå inte intresserad av barnen. Hon ville inte vara ensam längre. Hon ville ha jobb. Göra karriär. Bli någon.
Hans min när hon meddelade att hon skulle flytta. Långt bort. Med barnen. Den minen förträngde hon många år. Ville väcka honom. Ville skaka om honom. Vill få honom att reagera.
Men inget hände. Han rådde inte på henne. Hon hade bestämt sig. Hon tog barnen och flyttade. Han stod kvar.
Varje lov sattes barnen på flyget till pappa. Dom sa inget. Insåg att det inte fanns något att säga. Han sa inget heller. Han bad aldrig att barnen skulle komma. Hon talade om att dom skulle. Komma. Och han fick hämta. Barnen fick haklappar med destinationen. Tur dom var två. Hon betalade alla biljetter. För det gjorde inte han. Aldrig.
Vintrarna ville dom inte. Jularna slapp dom. Men nyår fick dom åka. Och sportlov. Och påsk.
Men somrarna. Då var dom glada. Då skulle dom åka till stugan vid havet. Bada. Klättra i träd med pappa. Kasta varpa på stranden. Som pappa alltid ville vinna. Åka båt. Fiska. Halstar abborrar. Det var härligt. Dom kom tillbaka glada och brunbrända. Varit nakna flera veckor. Byggt slott på stranden.
De firade en jul tillsammans. Med barnen. För barnen. För dem. Hon frågade om tillbringaren. Då blev han tyst.
Åren gick. Barnen blev större. Vilsna. Förvirrade. Hon ringde honom och berätta när det var jobbigt. Han ringde. Ibland. Sedan oftare. Om barnen inte var hemma kunde dom prata lite. Sedan mer. Plötsligt fanns ord. När smärtan börjat klinga av. Vad hände egentligen?
Men när det blev problem sa han bara. " Du flyttade - du får lösa det". Och det gjorde hon. Första fyllan. Första tjejen. Klotter. Polisen. Skolk.
Barnen ville inte åka till pappa. Kompisarna var viktigare. Hon tvingade. Men sedan följde hon med. Till stugan vid havet.
Han flinade förläget. Bakom solglasögonen. Då han öppnade köksskåpet. "Jag packade upp den i går". "Men du får den inte." "Jag vill ha den som minne". Men då hade hon redan köpt sig en egen tillbringare vid namn tebe.