Sprid dina vita rosenblad för vinden
det är över nu
det brukar vara det när kylan
från marken tränger på


Jag vet inte hur det är för dig men
själv orkar jag inte tänka mer
möjligen
finns det ingenting kvar att fundera över


alla dessa obrända lövhögar
det är något
som har slutat röra sig
mina missbildade för tidigt födda
har slutat kräla efter mig
med sina envisa blånande lemmar


Tystnden börjar bli
fridfull som du ser
Jag blundar och vandrar
tills fötterna värker mer av otålighet