Det finns ingenting kvar att säga
ändå fortsätter vi prata med varann
våra halmdockor från förr
rycker när vi drar i deras nervtrådar


och den glödande verkligheten
frös till ett foto
en leende bild
av dig och mig framför rosenbusken
som om det är allt som räknas
i efterhand


man borde rama in oss
vinden i håret
min blick mot dina
ljuslackerade tånaglar i vita sandaletter med klack


Din röst fanns i gräset då
i klänningstyget och i dörren som slog och slog
det var
på något sätt verkligheten


när jag tänker på det
minns jag inte när stillheten kom
det var längesedan du var den kalla jorden
som viskade mitt namn


Efter år av vandring lägger jag
örat till marken och lyssnar
till prasslet av tusen småkryp
i solvarm mylla
och det avlägsma mullret av fordon
från utkanten av horisonten