det var vid tiden innan mörkrets intåg

en alldeles vanlig dag i Allesandros liv

som han tittade upp mot berget

och denna kväll visade hon sig äntligen

efter oändligt många dagar och nätter

som en rökslinga mot den röda himlen

han tänkte:

att hon minsann inte var en lätt "cortigiana"

snarare en vansinnigt komplicerad...

att hennes glödande hjärta låg så djupt

under den rödbrända livsytan att

hennes själ nog rörde vid evigheten...

och många var de män som gått förlorade

i sina fåfänga försök att bestiga henne

där hon i sin majestätiska gåtfullhet var

en avbild av den Sicilianska kvinnans själ

för i botten av sin själ är varje kvinna fri

och du kan endast ropa henne ditt namn

aldrig binda eller hindra henne att lämna dig

- så hade hans mor viskat till honom

när han som ung för evigheter sedan

föll för hennes "belezza scura"

han höjde sitt glas till hennes skål

lät sedan nattens vila omsluta honom