du hade alltid en fjäril bakom örat
genomträngande svart
den lämnade aldrig dig
inte äns när du lämnade mig
jag minns mascaran som rann
de nätter du hade hoppats på nått fint
det var ofta då du ringde mig
jag hittade dig som oftast
vilandes på ditt golv
du och din fjäril
det skär fortfarande i mig
när bilderna dyker upp
på flaskorna omkullvräkta i det blod
du borde fått behålla
men jag vet det var svårt
trots spritens mildrande effekt
kanske skulle jag hållt om dig hårdare
de nätter då du ska veta
att du betydde allt
men jag vågar hoppas
och jag vågar tro
att du nu är mer fri
än den fjäril du lät tatuera in
med kolsvart bläck