Dina ögon är riktade mot det blåa havet och dina ögon tindrar nyfikenhet och längtan efter någonting. En lust att sträcka min bleka hand och dra den över din lena kind letar sig fram och jag kan nästan inte hindra mig ifrån att förstöra våran situation. Min andning är tung och ansträngt, eftersom att mitt hjärta skuttar så otroligt snabbt i närheten med dig, så måste jag lugna ner mig otroligt mycket mer än vanligt. Annars skulle jag kunna springa över havet fram och tillbaka, hoppa upp till himmelen och ge dig solen, ta dig i min famn och springa någon annanstans än här. Men jag måste koncentrera mig på att inte förstöra vad vi än lyckats bygga upp, även om det endå inte riktigt räcker till för mig.

Du suckar och tittar in i mina ljus blåa ögon, och jag vet att det är dags för dig att gå hem. Mitt hjärta vill bara brista utav sorg och saknad av hans läppar, som jag aldrig fått känna smaken på, men jag reser mig motvilligt upp ifrån stenen vi båda suttit på. Han gör detsamma och vi båda ser in i varandras ögon, fjärilarna i min mage dansar och det pirrar lika mycket som alltid, jag vill bara krama om min kära prins som står framför mig. Kyssa honom och se regnbågarna regna över oss, se solen gå ner bara för oss, och se solen gå upp, bara för Han och Mig.

Vi behöver inte utbyta ett enda ord till varandra, för vi vet vad som väntar, han ger mig ett bländande leende och vänder sig om och börjar gå hem mot sig. Jag står kvar där, med hans leende rakt inskjutet i hjärtat. Min andning blir läskigt snabb och okontrollerad, eftersom att mitt hjärta, mina lungor, inte vet hur dom ska reagera av någonting så. Magiskt vackert.

Mina ben rör sig sakta åt motsatthåll som min prins gått åt, när jag väl lyckats få tillbaks kontrollen över mitt hjärta och min andning. Jag får miljontals knivar i hjärtat, i mina ben, mina lungor, min själ, i hela mig, när jag går längre bort ifrån min älskade. Men jag vet att jag inte kan springa efter honom som jag verkligen vill, och bara hoppa upp i hans famn som jag så jätte gärna vill äga. Det vore inte riktigt rätt för honom att bara komma springandes och säga;
''Min älskade Anton, jag älskar dig så otroligt mycket, och jag tänker bosätta mig i din famn. Aldrig försvinna härifrån, aldrig tillåta dig att kasta bort mig. För jag älskar dig verkligen.''
Nej det vore inte riktigt rätt att bestämma ditt öde åt dig, men drömmarna kommer jag alltid ha skymmandes över mig och vägarna jag går. Hoppet kommer alltid finnas så länge som Ditt hjärta fortsätter att slå. Efter det min kära, så vet jag inte riktikigt vad som händer. Men efter det, så har jag troligtvis hunnit uppleva tillräckligt många dagar med dig, egentligen är inget tillräckligt många, för att jag ska kunna ha dom i mitt hjärta. Och andas utav dom.

Jag stannar upp mina steg och kollar upp mot den rosa skinande himmelen, så jätte vackert är det, ditt namn är inskrivet i dom rosa molnen och jag småler för mig själv och naturen.
A n t o n .
Ja, min älskade Anton, du finns verkligen överallt. Men överallt är alldeles för långt bort för mig, jag vill bara ha dig så nära mig hela tiden.

En svart vit regnbåge skiner över mig när verkligheten tränger sig för nära mitt medvetande, och den svart vita regnbågen färgar hela min värd svart vit den med. Jag börjar gå med slöa steg för att inte använda för mycket energi på stegen, eftersom att all energi behövs till att inte tillåta tårarna faller hejdlöst. Det är nu, då regnbågarna brister över mig, som jag behöver Anton kommandes springandes till mig. Och omfamna mig med hans armar, och ge mig hans kärlek. Allt det behövs för att laga ihop mina trasiga regnbågar.

Tillslut kommer jag hem till mitt hem, där ingen lampa är tänd, eftersom att mina föräldrar snarkar fridfullt i deras säng när jag smygandes kommer in och lägger nyckeln dom lagt ut till mig på köks bordet. Jag går och byter om till min stora vita t-shirt och borstar tänder, och somnar in till ditt ansikte målat på ett fantasi vägg uppe i taket. Tänk er själva att somna in i ett himmelrike varje kväll, även om världen regnar brustna regnbågar och är svart vit. En frihets värld kan man kalla det.