Han klev ur bilen och gick ner mot hamnen. Det var tidig morgon och det ljöd av liv på den gamla kajen. Fiskebåtarna hade precis lagt till efter en natt på havet, och nu skulle fångsten i de istäckta trälådorna lastas upp på kajen till de väntande fiskhandlarna. De högljudda diskussionerna om pris och kvalitet kände han såväl igen. Barndomsljud, tänkte han. Båtarna var nya, likaså männen. Men annars var det precis som han mindes det från sin barndom.

--------------------------------------

Klockan var inte många minuter över sju när Alessandro kom springande ut på kajen till den plats där morfar Pietro alltid förtöjde sin båt.

- Pietro, Pietro ropade han.

Den gamle mannen sken upp.

- Ciao Alessandro, du är minsann uppe tidigt idag.

- Ja, jag ville se om du fångat många fiskar.

- Jo, det har varit en bra natt, svarade Pietro. Fångsten har varit god och näten har inte farit alltför illa.

Alessandro tyckte om att titta på när Pietro med vana rörelser gick igenom sina nät. Ibland fastnade nämligen de mest underliga fiskarna i Pietros nät. Men idag hade han något helt annat på hjärtat.

- Pietro?

- Ja, Alessandro

- Hur vet du var du ska lägga ut näten?

- Det vet jag inte

- Men hur vet du då att du ska få någon fisk?

- Det vet jag inte heller

Alessandro satt tyst en stund.

- Men om du inte vet, hur kommer det sig att du alltid har fisk med dig när du kommer från havet?

Pietro tittade på honom och log. Så la han ner näten och lyfte ner Alessandro från kajkanten in i båten, satte honom på en låda och satte sig själv på en annan låda mittemot. Han tyckte mycket om sitt barnbarn. Alessandro påminde honom om sin egen barndom för många, många år sedan. Då hade tiderna varit annorlunda, tänkte han, inte alls lika hektiska som nu. Alla hade så bråttom nuförtiden. Ändå var frågorna, de stora frågorna, de om livet, de samma nu som då. Inget verkade någonsin ändras på djupet, tänkte han. Det var egentligen bara ytan som förändrades. Han tittade åter på Alessandro, som satt framför honom med dinglande ben och en förväntansfull blick.

- Du förstår Alessandro, ingen vet...inte någon av oss fiskare vet om vi kommer att hitta fisk när vi ger oss ut på natten. Precis som bönderna inte vet om det blir någon skörd när de sår. Ingen kan nämligen veta vad som väntar. Vi kan hoppas, och vi kan tro att vi ska få en riklig fångst. Eller som bönderna att skörden ska slå väl ut. Men vi vet aldrig.

Alessandro var förbryllad.

- Men...vad är det då för mening om man aldrig vet...?

Pietro såg på honom. Pojken var klok.

- Jag tror att det är dags att jag berättar en hemlighet för dig.

Alessandro lyssnade.

- Du förstår Alessandro. Ingen människa vet vad som kommer att hända i framtiden. Varken idag, imorgon, om en månad eller om ett år. Vi vill gärna tro att vi vet, men det gör vi inte.                                                   

- Hur kan jag då komma hem med en riklig fångst varje morgon, undrar du.

Alessandro nickade ivrigt med sitt lilla huvud.

- Hemligheten ligger i att jag sjunger för fisken varje natt. Jag sjunger ut över havet och då kommer fisken till mig, förstår du.

Alessandro var nu mycket förbryllad.

- Vad sjunger du...vad är det för sång du sjunger, Pietro?

Pietro lutade sig fram mot honom och sa med dämpad stämma:

- Sången får aldrig sjungas högt, så att någon människa kan höra den. Då tappar den sin magiska kraft, förstår du.

- Men hur ska jag då lära mig att locka på fisken, Pietro?

- Sången finns redan i dig Alessandro. Den finns i alla människor från den stund vi föds. Om du lär dig att lyssna efter den kommer du att kunna höra den.

Alessandro satt tyst en lång stund.

- Pietro, jag kan inte höra någon sång.

Pietro skrattade till och log mot pojken.

- Så fort går det inte Alessandro. Det kan ta lång tid innan man hör den. Kanske många år...för vissa en hel livstid, förstår du.

Så la han handen på pojkens bröst precis på hjärtat och sa:

- Men om du lägger handen här på hjärtat varje kväll och lyssnar noga, innan du somnar. Då kommer du att få höra sången. Det lovar jag, sa Pietro och tittade länge och djupt in i Alessandros ögon. Alessandro log, han tyckte mycket om sin morfar.

-----------------------------------------

Han mindes det där samtalet med Pietro som om det vore igår. I själva verket hade nästan ett halvt sekel passerat sen den där morgonen, som för alltid hade kommit att färga hans liv. Han hade varit sex år den sommaren, nu var han en snart medelålders man med lätt grånade tinningar. Han tog ett djupt andetag av den fuktiga morgondimman som svept in från havet. Sedan gick han med bestämda steg upp mot huset där hans mor ännu bodde. Inget verkade någonsin ändras på djupet, tänkte han.  Det var egentligen bara ytan som förändrades.