Vibrationerna från den höga musiken får bröstvårtorna under t-shirten att hårdna till små sockerpärlor.

Människor hoppar tätt intill varandra och skapar vågor av kroppsrörelse.
De delar värme i en sval sommarnatt.
Samtidigt hoppas alla svettiga kroppar på att få klumpas ihop med någon annans våta hud.
Någon alldeles, alldeles speciell.

Och så står jag där. Lite annorlunda. En person som har gått förbi lyxen att vara kräsen. En person som vill klumpas till deg med alla.

Och genom skogen av människostommar tränger sig någon fram. En kille med vackra, vackra spritögon.

Ska jag äntligen få bli bakad till en limpa? tänker jag. Redo att ta fram både bunke, mjöl och visp.

Han rör om mig inuti med ett charmigt fylleleende men sedan ser han inte på mig längre. Han går fram till min vän, hon som skulle vara min trygga värmande ugn i all kyla.

Och han säger med ett lätt sluddrande:
- Öh, häng me å festa me mina polare.

Det är inte då jag inser att jag inte kommer bli bakad ikväll heller. Nej, det är när han vänder sig till mig sådär litet nonchalant.

- A va fan, du kan väl hänga på du också.