" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 




fast

 

 

jag är stillastående
även om du gräver ett hål
under mina fötter

 

 

 

 

 

 




Fri vers av Issand. VIP
Läst 683 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2009-08-05 02:29



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Pling! Tack.
2009-11-21

    Knasboll
wow!!
kort men underbart. så borde egentligen alla texter vara!!
jättesnyggt.

(lite fjuttig kritik kanske men så många har redan hunnit före mig ;P)

jättebra iaf. en självklar applåd och allt det där.
2009-08-07

    Ling
Får mig att tänka på en envis varelse med en enorm mental styrka. Lite som om den faktiskt svävar även om marken rycks bort under fötterna.
2009-08-07

  Elin Katten Lo VIP
Imponerande litet i något som känns så stort. Det är bra gjort. Du är duktig.
2009-08-07

  Ulf Lagerholm
jag får munkvibbar här, denna slinga föreställer jag mig utsagd av en gammal man med långt vackert skägg, jag lägger också märke till de korslagda benen och det höga snöklädda berget i bakgrunden
2009-08-06

  Inkarasilas
Men satans jävlar, jag fick den här HOLY-känslan i kroppen, miniformat, så liiiiiiite att jag kisar efter mer, men det behövs inte, det är tungt som fan, heavy metal och jag slutar mumla nu, bara klappar händer och slår ut med dem, aaaaaah!
2009-08-06

  Dyrbye
Underbart skrivet!! Så kort, så bra!!
2009-08-06

  Burn
denna dikt sätter igång ett antal spaltväxlingar hos mig. den synkoperar det synbart inkompatibla. den splittrar korsband hos de tre axlarna och lägger tiden utanför. den ser genom all textur. den är.

jag upplever en stor transcendens här, en enorm grundmedvetenhet och ett vakuum fyllt av total koncentration. det är längsgående färder genom alla konstanter av det som är. det är den återhållna balansen innan något startar. det är noll.

det finns ett lugn i denna dikt, som jag väljer att lägga hos den självklarhet varmed diktjaget konstaterar något som den andre aldrig kan nå. och när den sortens medvetenhet och säkerhet finns, då skiljer det universum mellan två existenser, det finns helt enkelt inget sätt som den andre kan förstå på. den där sortens närhet till det ytterst komplexa hinner man inte med på en livstid, det är något man antingen har eller saknar. och jag tycker så mycket om det lugna och raka konstaterandet i dessa tre rader, för de kan, om man vill tolka det så, uttrycka något mycket hotfullt eller något mycket hemskt, och att då se att diktjaget bara lugnt konstaterar första radens innehåll, det är mäktigt. det är väldigt mäktigt.

och det finns naturligtvis även ett direkt påtalande i dessa rader: att vad du än gör, så är jag mer; jag rubbas inte, jag är solid, jag är en konkretisering som du aldrig kan se. och i det når du mig aldrig. det är som att diktjaget är cementerat i sig själv så till den grad att stabiliteten övergår dimensioner, så fastgjuten är jag-grunden.

och just lekandet med dimensioner blir ju väldigt lockande med en sån här dikt då den ger bilder som för mig är enormt stimulerande, och det hela blir bara en fråga om vilken nivå man ska lägga det på. jag lockas till att från ena änden av spektrumet skala bort tills något så rent återstår att jag får en bild som integrerar allt men är ändå är fullständigt tomt. det är som dikten uppmanar till att våga testa att ta bort, och ta bort, och ta bort, för att visa att diktjaget redan har varit där, redan har gjort det, och är långt förbi det.

det självsäkra konstaterandet säger mig att diktjaget inte bara är mer än vad som syns utan långt mer än vad den andre överhuvudtaget har förmåga att förstå och se. och jag älskar det. för det är som att personen är så medveten om skillnaden att den inte alls behöver hävda det på något vis och därmed bara lugnt konstaterar för den andre, att så här är det. så här är det bara. och det är sån fruktansvärt mäktig bild i det. det osar av styrka och tillit.

det här är en sån dikt som jag kan bara titta på och känna in hur mycket djup som helst i. det finns ingen botten här. det finns inte ens något hållbart, det är det som är dess styrka: att det totalt solida finns i det totalt tomma. då kan vad som helst bildas, då kan precis vad som helst utvecklas.

vackerheten i dessa rader är slående. ibland sitter något bara så där otroligt bra, så där att övergångar och sträckningar är så långt förbi det som är greppbart. så sker här. det är en enastående vacker dikt, med ett djup som jag inte ser någon ände på. och såna dikter fascinerar mig, det är dom man kan titta på gång efter gång och bara känna en rörelse utan slut. det är dom som aldrig slutar vidgas. denna dikt är en sådan. det är tre rader med sådan magnitud att tätheten blir enorm i dem.

och jag bara älskar första raden: jag är stillastående. att de orden är de första. de är starten. och vilken start sen. det bara konstateras, det bara är så. det är en början som inte kan bli starkare, det är sånt tryck i den raden att den skjuter allt framför sig. och att den sen kompleteras av de magnifika raderna om ett hål under fötterna, det är då bildandet fortskrider, det är då det skjuts utåt, det är då det inte längre finns någon gräns - och så sker det utifrån första radens absoluta fasthet.

det finns mycket mer tankar jag skulle kunna utveckla i tolkningsavseende, så stor är denna dikt, men jag nöjer mig till sist med att konstatera att detta är en riktig pärla.
2009-08-05

    ej medlem längre
sötnosen har skrivit
en mästerlig dikt igen (:
2009-08-05

  Burn
måste bara skriva något nu: denna är fantastisk.

återkommer senare med en grundligare kommentar :)
2009-08-05

    tehdog
Oj. Jag läste först, rynkade på ögonbrynen och tänkte gå bak en sida. Först då såg jag rubriken!
Mästerligt!
2009-08-05
  > Nästa text
< Föregående

Issand. VIP