-Hallå där!, hojtade jag till den vars steg jag hörde prassla i gräset..
Vill du ha en kopp trollkaffe? Jag lutade mig mot verandaräcket och väntade spänt på ett svar. Det blev alldeles tyst, som om han stannade till. -Ja, det är gott trollkaffe!, försökte jag igen. Då ser jag två stora ögon tittar upp bakom en hög grästuva. Dom blinkar och fram tittar sen ett troll, kanske ett par decimeter hög. han har en mössa på sig och har stora öron, en stor näsa och är lite bylsigt klädd. Stora bruna kängor har han på sig när han storögt och lite trollkaffesugen tar ett par steg närmare. -Vad vet du om trollkaffe!, hojtar han tillbaks.

Trollkaffe är nästan som vanligt människokaffe med den skillnaden att det är troll som rostat bönorna och malt dom i sin trollkaffekvarn.. det smakar liksom lite mer vänligt kaffet då. Men det är ett drygt arbete för trollen att rosta kaffet och dom får sällan tag i orostade kaffebönor idag. Nuförtiden finns ju bara dom där hopplösa vakumförpackningarna i sommarstugorna. Så när trollen får en chans att dricka riktigt trollkaffe har dom väldigt svårt att tacka nej.

-Jo, ropar jag tillbaks, jag vet att trollkaffe smakar mycket vänligare än människokaffe och att trollen gör det bästa kaffet i världen. Jag fick en påse trollkaffe av ett troll i "trädgårdsföreningen" i Linköping, jag hade hjälpt honom lite när han hade ramlat och slagit sig. Han hade halkat där i den lilla bergsknallen när det regnade. Han fick skjuts hem av mig i min cykelkorg.

Trollet lät sig tydligen nöjas med den förklaringen och skuttade genast fram till min veranda, klättrade uppför trapporna, hoppade upp på bänken och la sin mössa bredvid sig. Ja, lite trollkaffe tackar man ju inte nej till sa han och smackade lite med munnen.