Molnen öppnar sin skrattande, blå mun
Munnen som strålar och skimrar sådär barnsligt blå
Ända tills ljuset drar sig undan kanske gömmer sig

För då gapar den stora munnen ilsket röd
Brinner och likt vattenfärg blandar sig med svart
Mörkret lägger sig
Liksom som ett täcke
Stjärnlöst
och tomt

Men månens bultande hjärta
Pulserar, lyser som ett guldgult smycke
Mitt i alla tårar