- Jag älskar dig också mamma.

Han stod kvar med telefonen i handen en lång stund och tittade ut över hustaken. Det regnade. Ett lätt sommarregn som snart skulle upphöra. Solen hade redan börjat bryta igenom molnen och snart skulle spåren efter regnet vara bortblåsta. Det är som livet, tänkte han. Vi finns här på jorden en kort stund och tror att livet aldrig ska ta slut. Men egentligen är vi nästan lika kortlivade som regndropparna på hustaken under en gassande sommarsol.  

Han höll fortfarande i telefonluren, som för att hålla kvar samtalet så länge det bara gick. De hade haft ett bra samtal. Pratat länge. Hon hade frågat om livet i Rom och han hade berättat. Hon hade berättat om ett nytt hotell som byggdes nere vid hamnen. Han hade frågat hur hon mådde och hon hade svarat att det var bra med henne men att trapporna upp till huset inte blev lättare med åren. Han hade velat prata med henne om hans oro för hennes hälsa. Om perioderna av tystnad. Men valt att vänta tills de sågs. Han ville vara där, alldeles intill, när han ställde de frågorna.

Närvaron i hennes röst hade påmint honom om hur mycket han älskade henne. Och om hur rädd han var inför det faktum att deras tid tillsammans var utmätt. Hon hade åldrats fort det senaste året. I allt fler och längre perioder sjunkit in i en tystnad där hon skärmade av sig från yttervärlden och enbart verkade leva i en inre värld. Han ringde henne varje dag och hon svarade alltid, men den senaste månaden hade antalet samtal som varit meningslösa monologer från hans sida och innehållslösa svar från hennes varit fler än någonsin. Han hade blivit så orolig att han utan hennes vetskap hade pratat med en grannfru som lovat att titta till henne. Men nu hade de haft ett bra samtal och om några dagar skulle han resa ner till henne. Han kände både en förväntan och en rädsla inför deras möte.

Livet är för kort...alldeles för kort, tänkte han och la på luren.