Låtsas som att det är över, som att ditt namn inte alls dansar bland alla bokstäver i varenda ord. Som att duschens smekningar inte påminner om de från dina händer och mina lakan inte bevarat doften från din hud.

Du ser mig inte på det sätt som jag ser dig. Du ser mig inte alls.

Går upprätt i regnet trots att varje droppe känns som tårarna du sände rinnande ned längs mina kinder när du gick. Och när jag ler gör jag det med smärta, förhoppningsvis snart med ärlighet.

Jag älskar dig men det måste väl gå över till slut.

Rädd för att återvända till gatorna vi tillsammans har vandrat, rädd för att andas Stockholms förgiftade luft med egna lungor.

Vi brukade ju inhalera den tillsammans.

Rädd för att du inte ska komma tillbaka, att du ska finnas där i ditt kvarter utan att välkomna mig. Även rädd för att du kanske ändå gör det för en stund, gästspelar du i en av mina nätter faller jag tillbaka. Lika hårt och brutalt som då. Borde inte låta dig, men öppnar du för möjligheten skulle jag inte kunna låta bli.

Min kropp saknar dig för mycket.