Hon tittade ned i knät, koncentrerade sig på smulorna som fallit ned på byxornas bruna manchestertyg, borstade bort dem med frånvarande min. Smulorna landade på golvet och jag betraktade ömsom henne och ömsom hunden som ivrigt kämpade med att slicka upp resterna från den torra skorpan hon nyss ätit.
- Fortsätt, du pratade om nyckeln, sa jag, mest för att lätta upp den kompakta tystnaden som lagt sig över oss som ett dimmoln. Hon såg upp, och jag fick känslan av att jag just hade avbrutit henne i någon slags inre monolog eller mycket djupa tankar. Hon var fortfarande tyst.
- Du pratade om nyckeln, påminde jag och försökte låta så normal som möjligt.
- Jag vet, du sa det, sa hon med en röst som var ett tonsteg för högt för att vara naturligt. Jag kände hur jag skruvade på mig, det här började bli mer och mer obehagligt och jag undrade varför jag egentligen kommit hit. Hon var så sluten inom sig själv att det var omöjligt att avgöra när hon var helt avstängd från omvärlden och när hon verkligen var där.
- Vill du att jag går? frågade jag och tittade på hunden. En sån där liten skojig rackare som dom brukar ha på cirkusar, såna som hoppar genom brinnande ringar och går på bakbenen. Den nosade fortfarande omkring under bordet i jakt på smulor.
- Varför ska du gå? Du kom ju precis, dessutom trodde jag att du var här för att vi skulle prata om det här med nyckeln?
Jag kände hennes ögon mot min panna men klarade inte att lyfta blicken och se in i dem. Vem var det som var den förvirrade? Vem var det som behövde hjälp egentligen? Helt plötsligt hade rollerna blivit ombytta och jag kände mig helt handlingsförlamad.
- Du pratade om nyckeln, sa hon, hur ska vi göra med nyckeln?
Svetten bröt fram i mina handflator och tankarna snurrade runt, runt i huvudet på mig. Vad skulle jga säga egentligen? Varför, varför var jag här? Hur kom jag hit? Jag mindes inte längre om jag gått, tagit bilen eller tunnelbanan. Hur skulle jag hitta hem igen?
- Vad är det med dig?