Och väntade på någon som kunde komma.
Hoppades att något skulle slå sönder den bistra linje
Den döda, enformiga och otroligt gråa linje

Längtan rev i henne allt intensivare
Som en kniv med den vassaste egg
Smidd från alla drömmar hon hoppats på
Men som fallit till hennes fötter

Hon visste inte vad hennes drömmar var nu
Eftersom det var länge sedan hon drömde
Hur ofta tänkte hon inte bittert för sig själv
Att hon skulle åldras som en bitter hagga?

Av någon anledning hade hoppet runnit
ifrån henne. Som vattnet i en flod
Tiden flöt lika snabbt och ville inte stanna
Hon kände hur hon åldrades för varje timma.

Hon var som hon varit under sin ungdom
Stolt men på sitt vis vacker
Men ingen hade vågat se bortom hennes mask
Och hennes maskerad blev hennes liv

Det hon levde på var sina minnen
Eftersom hon antagligen var för gammal för att söka nya
Hennes lycka och skrattande humör
Hade försvunnit med hennes ungdom

Fast ändå kollade hon mot horisonten
Varje morgon och varje kväll
Med hoppet som fastspikade kläder på sin kropp
En desperat åtgärd att hålla dem kvar, trots slitage

Hon hade inga drömmar eller fantasier
På vad som skulle döda hennes ensamhet
Hon hade bara strimmor av hopp
För att något skulle komma för henne

Så förhoppningsvis, en dag eller natt
Kommer någon till henne
Någon som kan krama om henne och lova
Att allt kommer bli okej, eftersom hon inte är ensam
Inte längre…