Jag satt på räcket.
Mina ben dinglade ofrivilligt i luften – flera meter under mig låg marken och tittade förundrat på mig.
Jag undrar om jag skulle nå ner, kanske slå marken lite grann – få bort uttrycket, få bort dessa ord.
- ” Tro inte att jag inte hör din jävel! Hör nog hur du skrattar. Jag vågar visste!”

tror jag…eller, kanske inte.

Jag är feg.
J- a- g ä- r f- e- g.
Hur det klingar mellan väggarna – mellan vägarna, mellan bilarna – röda och blå – mellan sinnesjukan och schizofreni. Mellan barriärerna och demonstranterna – mellan geväret och soldaten.
Mellan mig och marken.
Det är våran hemlighet – eller hur?


Kaffet kallnar – blir kallt.
Jag drömmer. Låter slöjan dras över mitt ansikte – nattsvart mörkt sedan bländande ljus.
Jag ser stjärnor, ängar, blåa moln, jag ser åskan i horisonten.
Jag springer mot lyckan – sträcker mina händer mot solen.
Se på dom.
Se på mina brännmärkta händer – ett liv av att aldrig nå fram – ett liv i eldens låga.
Vad har jag fått för det?

Han ser på mig, bakom blond lugg.
- ”Jag drömde om dig igår. Du log och stjärnor bodde i ditt hår.”
- ”Var jag vacker?”
- ”Som aldrig förr.”
Han plockar blommor – binder dem i krans,
De pryder mitt huvud.
Bättre än stjärnor sade han.