barnen de springer, samlar på saker, hittar så fynd att leka med bara, kommer så mamman, mitt i allt lekande, följer i fotspår, spanar på jordstig, kikar på myra, sneglar mot de andra, vuxna med de sina, barnen som leker, säger till sonen, nu ska vi vandra, mot hemmet det lugna, gäster så väntar, borta är idyllen, sonen som förbytt, skriker och vrålar, hoppar och luftar, lungors fulla vrede, mamman så förtvivlad, har bara sagt, nu går vi hem, försöker så lugna, pojken den vilde, som skriker och vrider, springer från henne, stannar och vrålar, skakar och vrider, mamman ej vet, vad de andra ska tro, tar så sin pojke, i handen och går, tårar så sprutar fast det enda hon gjort, var att kalla hem sonen, i ett försök att lugna, satte ner honom på marken, pratade med honom och försökte så finna vad som detta orsakade, felet var kompisars, men mamman hon anar, det går djupare än så, sonen vill ej skvallra, för det var endast två, två timmar sedan som han, blev lämnad av sin pappa, på fritids för byte, det var ju så lugnt, så stilla den tiden när sommarumgänget gick mot sin ände, tänk så lugnt det var, och nu är vardagen här, med skrik och med vrål, så fort som en pojke, varit hos sin pappa, nu är hösten här

igen