jag säger inte så mycket

och när jag väl gör det
blir det rätt idiotiskt sagt

så jag försöker hallå käften

i respekt för andra
har vattenkammat
mitt hår

luggen ner i pannan

tvättat mina tår
och ljumskar noga
och satt på
plåster på mina variga sår

inte le
ser bara påtvingat
ut

för mina tänder ser ut som
en sågklinga

går och vinglar

och tvingar
ner mina långfingrar
så ni inte ska känna er kränkta
av min ilska

min avsky

jag har köpt nya
fina
rena
kläder
deo

så ni slipper känna
stanken av mitt
trasiga ego

jag bröt av mina skrivdon
och återvann mina
anteckningsblock

för att inte sprida
min svärta
min smärta

smitta er
förstöra

men delad börda
är halverad börda

nödgad att bearbeta allt det där
som ni aldrig velat höra

så jag dök ner i
containern
plockade upp dom igen

och tejpade ihop
dom gula pinnarna
pennorna
och satte mig
och skrev

det här

som förklaring till er

jag stirrar ner
i marken
fokuserar blicken
på asfalten
när jag möter er på gatan

vill inte bli hatad
ser i ögonvrån
era hånflin

och försöker intala mig själv
att gränsen är hårfin

mellan kärlek och hat
mellan respekt och förakt

tills jag tror på det själv

pressar ner pupillernas riktning
rakt ner
djupt ner

så ni ska slippa se
mina döda ögon

gömda bakom solglas

ett själsligt blodbad

kepsen nerdragen
och sjalen
uppe på mina kinder
döljer vätskan som rinner

jag vet att jag bara sårar
sprider kalla kårar

får folk att gråta
bittra tårar

jag vill inte bidra
till andras
ångest

men jag gör det

trots mina ansträngningar
gör jag det

det är jag fullt medveten om

så jag håller käften
så gott jag kan

i respekt för min omvärld

och jag har slutat le
för att slippa provocera er



men inom mig
gror mitt
hat

bara så att ni vet

starkare
än nånsin





svart