Sorgset betraktar hon händelseförloppet. Steg för steg ser hon hur det går henne förbi, tillfället att greppa det som hon så länge velat delta i. Livet vandrar långsamt åt samma håll, men hennes förhoppningar stannar kvar som bubblande idéer, bulliga tankebubblor och glada förhoppningar och möjligheten till något nytt som öppnas upp som om magikern manat fram porten till en ny värld.

Hon skymtar en ny väg och plötsligt rycks fötterna undan, oförmågan att kliva ett steg framåt gör henne uppmärksam på verkligheten. Hon står där hon står och kan inget annat just då.

Men färgerna efter den okända vägen skimrar fortfarande i hennes inre. Fortfarande lika starkt som alltid. Hon håller hårt fast vid skymten av det nya men även det gamla där hon står, det är inte bara nytt, det är det urtida som kommit ifatt henne. Greppet släpps aldrig för banden är obrytbara. I sinom tid kommer möjligheten att greppa det hon inte förmått och hon vet att hon sitter osynligt fast i dessa band som tillhör evigheten. Det har blivit henne skänkt och hon har alltid haft det och det kommer alltid att behållas.

Med dessa band virar hon om nutiden, dåtiden och det som skall komma med flera varv och knyter om för hållfasthet för att inte tvivlet om det bestående ska leta sig in och för att inte tillåta den förödande kylan att sprida sig i det inre.

Med noggrannhet grundlägger hon det som alltid funnits och alltid kommer att finnas för att bevara det som alltid lever kvar.

Blicken är inte längre sorgsen utan ljus.

Ögonen glittrar och lever, förhoppningsfullt blickar de framåt.