Känner du dem bränna älskling? Tårarna, känner du dem? Hur de svider som syra och brinner som flammande förtvivlan. Känner du dem?

Älskling jag ler. Brett och nästan äkta. Tänk om du kunde se det. Mig. Se mig.

Du sa att du älskade när jag log, när jag skrattade och glittrade i din pupill. Just då, under just de evigheter som aldrig existerade (inte på riktigt) älskade du mig. Och det var då jag verkligen levde. För när vi älskade, just då fanns jag. Du med, allt kan du inte ha fejkat. Eller? Var du äkta alls?

Rytmen älskling, minns du den? Våra kroppar, dina ögon och mina andetag. Jag skulle dött för dig, inte längre, men då, då skulle jag slutat andas för din skull. Låtit dig kväva mig i dun. I lakan. I förgiftad luft. Just då, men inte längre. Varför tvingade du mig att gå, varför lät du mig falla. Kan du ens ana hur ont det gjorde att landa utan dig. Bryr du dig? Finns jag alls för dig, lever jag alls?

Räknar du dagarna, älskling? Inte jag heller, inte längre. Vet bara att en evighet har ärrat tiden mellan våra fingrar. De vi var finns inte kvar, kan inte längre bli. Infekterade sår som rivit raviner mellan våra flämtningar.

Önskar att du, såsom jag, saknade oss ibland. Önskar samtidigt att jag kunde släppa dig och låta mig förtrollas av smekningar som inte är dina. Män vars ögon inte ser på mig som du. Inte blint. Men du finns kvar. Kvar i mig, i allt, i stunder du aldrig deltagit. Önskar att jag kunde få dig att försvinna. Så låt mig vara.

Älskling, snälla du, låt mig vara. Låt mig sluta älska dig, det räcker nu. Jag orkar inte mer. Orkar inte, inte orka andas utan dig.