Det är något i luften. En känsla av orenhet. Det är de som smutskastas skall. De förvirrade, de utan för- och eftertanke. De som tittar in när de ska titta ut. De bortanför fönstren, de som står i hörnet, i utkanten av staden. Ingen av dessa har VIP-kort till livet. För att bli accepterad krävs bara en sak. Att du är en mycket viktig person. Om det nu är så att mycket viktiga personer är viktigare än alla andra personer. Man kan alltid se på någon om den är viktig eller inte. En lätt flackande blick tyder på att ingen vill ha en i närheten. Alltså är man inte viktig om ens ögon flackar. Och om man stirrar så stirrar man för att hitta fel. Man stirrar för att hitta fel som man själv har så att man kan skratta åt den andre med fel. Det känns bättre då. Gör inte lika ont. Man är alltså inte ett enda dugg viktig om man är rädd. Inte ett enda dugg.

Vem bestämmer egentligen vem som är viktig och vem som inte är viktig? Det hela ligger i betraktarens ögon. Du är betraktaren. Vad ser Du?