din närhet har för länge
kylt ner mig om natten
brutala ord du lät hagla
mot min försvarslösa själ
har en evighet
låst mig i fångenskap

jag har bevarat dig inuti
emot min egen vilja
har inte ägt vapen
att kriga mig fri

men nu omfamnar mig ett ljus
som ska läka
det svarta du grott i mig
och jag vet ju att du hatar ljus
för det bländar ditt förakt
och det är på det
du äter dig mätt

vandra ur mig nu

har inget mer att säga dig
har varit ett köttstycke
sönderslitet och lemlästat
av din rovdjursinstinkt

smärtan förpestade
luften i mina lungor
tills jag kvävdes
brutalt av min spegelbild
så som du skapade mig
med vidrig övertygelse

du lät aldrig himlen bli
synbar för mina ögon
men nu har jag sett den
blivit smekt utav medvind
och du kan aldrig få mig falla
tillbaka till ditt helvete

jag har älskat dig stundtals
men inte för det du är
när du vägrar tysta orden
som skär och gör ont
jag har älskat dig gränslöst
för det fina du gav
emellanåt när du tillät kärlek

vandra ur mig nu

släpper inte in hat mer
i denna själ jag bär
du har förstört för mycket
och tiden får man inte tillbaka

har gått vilse i mörkret
under hela mitt liv
nu utplånar jag bit för bit
varje demon som förstört

och du är den värsta av alla

vandra ur mig nu

känn stolthet att du kunde
vara något alls för mig
att minnas bland godhet
trots stenhårda händer
mot oskyldig hud
brutal kritik
mot en oförstörd självbild

vandra ur mig fort
innan jag enbart minns
ondskan i dina kalla ögon