Blodsband brister
tårar spricker genom hud
hjärtats glimt av varsamt hopp
slocknar hårt så hårt inom
nej, inte smärtan
av förlustens tomhet
den känner jag bättre än livet själv
plågan är från såren ni skurit upp
med svekfull falskhets vassa blad
sorgen att förvandling
på ögonblick kan kränka
att kärlek kan gå så förlorad
blodsband brister
smakar kallt
vart går man när nästan allt
vänt ryggen
kanske ingen älskat mig alls
är jag född till en sten
i försök att mjukna
hopplöst omöjlig att orka
det måste vara ondska i min själ
som tvekar människans vilja
hur blev jag så fel
trodde denna undran börjat läka
men slumpen kan inte avgöra ett sånt öde
verkligheten vaknade när mina ögon såg
den närmaste närhet
vändas mot främlingskap
och de försvann ur mitt hjärta
som en våg spolas bort
besegrad av havet
oändlighet av ingenting