Jag var ett kärleksbarn
med vacker klädnad
rosetter i mitt långa
mörka hår

Det vackra levde aldrig upp
till det nakna sanna
för mig vacker var
att i samma stund bli hatad
och ratad som jag fruktade så

En ond brådmodig kärlek
vacker blev död
när alkoholen fick sin frukt
dyrbar blev dess tukt

En far som brann
Ond o god i samma famn
helgondemon
älskad och hatad
för det vackra
det ondskefulla
svart och vit
i samma skala

Hand i hand
gick de båda
man ska alltid
älska
glömma
och förlåta
jag glömde mig själv
gick i samma plåga

För mig var kärlek
detsamma som rädsla o fara
inlindad i varandra samma vara

Förundrad över den
lilla värld därute
som var så stor härinne
korrelationens krockar
när jag fann att
illusionen brast
ett kärleksbarns kontrast
i livet

var början på de nya kliven