Vi satt där
i det främmande köket.
De andra hade motvilligt
givit sig iväg.

Vi pratade om
vad kvällen hade
innehållit,
om känslosvallen.

Vi pratade om
vilken ynnest det var,
att få medverka till
ett nyuppvaknande.

Vi kände tacksamheten
värma oss inifrån
över hans glitterstrålande
glada ögon.

Vi studsade högt
när ringsignalen
länge plöjde genom
lugnet i köket.

Den gammalmodiga klockan
vakade över köksdörren,
lät som 50-talets skolringning,
lät som dagens brandlarm.

Jag gick till ytterdörren,
för att välkomna den
ihärdigt ringande
sena gästen.

Tomheten svepte
in i mig, när mina ögon
spanade i nattmörkret,
när min röst ekade utan svar.

Busringning,
konstaterades det
torrt av oss,
i det främmande köket

Morgonen därpå
återvände husets ägare,
på frågan vart ringklockan ledde
blev svaret - ingenstans.



© Gunilla N
090827