det är galenskapen i hennes vilda ögon som förtrollar oss alla. vi kan inte förstå henne. vi begriper inte vad hon säger. men vi vet att när hon talar kastas vi ut på vårt ytterste. on the edge. och vi darrar av fruktan och blandar den samman med åtrå. detta är hennes signum och hennes armborst. med kraft skjuter hon skarpt mot det allra svagaste. jag vet faktiskt inte ens om hon är medveten om det. i hennes egen värld är hon ju så liten, så liten. och det är alltid någon annan som lett henne till den plats hon nu är. du har fört hennes steg. han också. inte ens jag kan låta bli att fatta henne under armen och låta mig förföras in bland träden. 

- han ville inte gå och handla. då kanske jag slog honom lite. det gjorde jag nog. men jag var så rädd för honom. så rädd, så rädd. 

- ja, det hjälpte nog. han handlade oftare då. jag var så hungrig så hungrig. 

- nja, han gjorde väl inget direkt, men han var så hotfull. 

och vi ömmar. tar om hand. leder henne. inte förrän hon lämnat oss slutar våra kroppar darra av fruktan, sorg och brinnande passion. och fast vi såg glipan förstod vi inte dess innebörd.