Var i livet har man kommit, när man bara är glad över de människor som bara finns där och gärna surrar glädje och allvar, praktiskt och drömmar och sorger i en enda stor blandning? I mina ögon ser jag dessa som en glädje och trygghet som hjälper mig igenom svårigheter och det gör mig bara tacksam och ödmjuk inför livet. Om jag sedan verkligen har kommit mig någonstans i livet är en annan femma, men vissa saker på vägen ger då glädje i livet trots att mycket även förlorats. Det kanske är det som är livet, det är bara att traska på, framåt, ett steg i taget och vara glad åt det som finns kvar.