Ber honom väcka mig inatt, vill att han ska ta på mig. Ta mig. Vill att hans fingrar ska lämna rivsår längs min ryggrad och hans tänder blåmärken på min hud. Behöver närheten, hans andetag i mina och värmen från hans kropp. Om så bara för en stund så måste jag ha hans tunga.

Älskling, det har hänt något med mig sen dagen du försvann, då när Östersjöns vatten svepte in mellan oss. Jag har blivit kallare, hårdare och det skrämmer mig. Med dig var allt vackert, jag minns att jag log åt hur morgonljuset smekte dina ögonfransar och hur du då omedvetet famlade efter min hand strax innan du vaknade ur nattens vila. Jag minns hur det var att älska. Dig. Med dig.

Sen gick du och kärleken försvann.

Försöker vinna den åter men inga bedjande blickar kan längre få mig att falla. Endast vid din skulle jag kapitulera. Du har gjort mig kall och jag skulle gärna hata dig för det. Men jag kan inte hata, du är för långt bort för det.

Inatt kommer han för att väcka mig. Han kommer för att höra mig snubbla på bokstäverna i hans namn och känna mig darra under hans tyngd. Han kommer för en stund av all min uppmärksamhet. När jag sedan vänder honom ryggen vet jag att han går.