I det månljuset som natten bjöd
det som kylan smekte lätt
var det tårarna som lekte i ditt hår
att vandra genom natten tyst
blev en konst
att samla månens pärlor
i en håv till själens skatter
blev ett måste

Att le genom dimmans ridåer
blev en konst
att vandra genom natten
vaken utan tårar mot min kind
utan rädslan i min famn
blev en konst

så genom natten
i månens vita ljus
där under stjärhimlens regn
möttes vi
i rosens dagg
och du famnade min rädsla
du tog den och du
värmde mina sinnen
då gav mig dina minnen
så möttes vi
i månens vita sken
i månens vita sken