Till Louise,


Döden är så definitiv att hon inte finns kvar.

Din hysteriska röst berättar att hon är borta nu, det är över, hon sover. Vill så gärna trolla bort din förtvivlan och gråt men alla ord jag lärt mig sviker. Det finns ingenting att säga, ingen magi som kan ge dig henne åter.

Hon har inte ont längre, men vad fan hjälper det?

Egentligen visste jag att det en dag skulle sluta såhär, att cancern inte skulle låta henne vinna trots att hon alltid var så stark. Visste att det här samtalet en dag skulle komma, men ändå är jag så oförberedd, mina tankar vacklar och mitt inre faller.

Utanför bilrutan faller frusna tårar, på min kind blandas mina egna med svart mascara. Och allt jag kan tänka på är hur orättvist det är, så meningslöst och ondskefullt. Vänder ansiktet uppåt och viskar att jag hatar honom för att han inte finns.

Varför, Du som inte finns, varför?

Din trygghet är borta nu, min lägger sin hand på mitt huvud och låter mig vara liten igen. Trasslar in mig i minnen, drömmar, skuld och sorg. Gömmer mig i hemmet och låter brännande varmt vatten skölja bort tårarna från min kropp.

Försöker förstå att hon är borta, men det är svårt att inse att hennes skratt inte finns kvar. Alla jag talar med gråter, deras kinder är fuktiga och deras röster tunga. Själv pendlar jag mellan att gråta och att hata. Att acceptera känns långt, långt borta.

Varför? Varför är världen så ond?

Och någonstans, vilse i en värld du trodde att du kände står du. Liten, ensam och fruktansvärt rädd. För vem ska trösta när tryggheten är borta? Hos vem kan du vila när den som födde dig inte längre finns kvar? Vem ska locka fram ditt leende igen då skrattet dog när hon försvann?

Döden är så definitiv att hon inte finns kvar.