Han satt ensam där i parken
tärd och skrumpen i sitt sinn
med en back Carnegie porter
och såg dagen rulla in

och han knäppte sig en bira
"skål för dig du dystre Fan"
och försjönk i maltens rara
som han gängse blivit van

och han klunkade begivet
tog en stor och stadig slurk
tänkte plötsligt på sin fader
och nöp hårt ihop sin burk

hur han mindes denne jävul
som i kyrkan gjöt sin bön
talte Herrens ord så fagert;
talte godhets rika lön

men i hemmet talte vrede
förbannelser och hot
och förkunnade det enda;
att hans son var idiot

hur han mindes dessa nävar
som i tuktan slog och slog
tills det innersta av hjärtat
slets i sönder och han dog

hur han mindes alla nätter
utan tillflykt eller skygd
när den jävulen smög nära
och i kåthet stal hans blygd

"du din skenhelige Sate
du min barndoms plågoris
vilken tur du dog i sömnen;
på nåt oförklarligt vis"

och han klunkade sin bira
tog en stor och redig skvätt
såg hur solen steg ur havet
och tog fram en cigarett

så kom tankarna på modern
hennes långa mjuka hår
som han snusat på så ofta
under alla barnaår

"du var lustig du var vänlig
du var innerlig och blid
eller sviker mig mitt minne
var du inte blott stupid"

och han tömde i sig ölet
tog det sista som var kvar
tänkte "aldrig får jag veta
vem egentligen du var"

"men du kära lilla syster;
Isabelle jag anar allt
ty dom förde dig en morgon
till en kuslig fånganstalt"

och han suckade och snörvla
"gode tid min arma själ
att det finns carnegie porter
det är innerligt för väl"