Du höll mig sällskap
i landet där elljusspårens lampor
och dess tankar levde ett eget liv

Jag kände igen mig,
hörde hemma där
för mina tankar hade precis gjort likadant

Du lyssnade på mina slitna ord
ord som hade berättats i andra versioner
flera gånger förut
orden var lika viktiga som luft
för det var orden som aldrig kommer dö

Vet ej hur jag ska tacka dig
eller om jag ens borde
det kändes som dina ord
ville smyga sig in
bakom fasadens krigare
som stod på min mur

Orden mötes någonstans på havet
dit minusgraderna inte nådde fram
fast det kändes som om vi
var ute på tunn hal is

Vi sa adjö
åtskilliga gånger
men bokstäverna fylldes aldrig i
och lämnades helt till ödets vindar