Orden bara rann ur mig och så även tårarna. För varje stavelse som skrevs ner så ökade antalet sorgsna tankar. Hjärtat ville stanna men slog obönhörligt vidare. Känslan var som att långsamt gräva sig ner i bröstkorgen och slita ut ett fullt fungerande hjärta där muskeltråd för muskeltråd brister av ansträngningen. Det var ett väl formulerat farväl, ett gråtmilt farväl, ett jagstårförminaprinciperfarväl. Och det var ett farväl där jag stod som förloraren, det visste jag redan innan jag började skriva, under tiden jag skrev och för varje gång jag läste det efter jag var klar med det. Mitt hjärta skickades blödande i skriftform bit för bit och serverades för mottagaren och jag hade för evigt ett tomrum kvar som bara gav mig tårar när jag tänkte på det. Fingrarna arbetade snabbt över tangenterna och tankarna var klara i huvudet. Känslorna däremot protesterade vilt och de trängdes och brottades i mitt inre. Jag slogs med mig själv och för varje ord spred sig en smärta som om det vore ett riktigt slag och den stumma känslan efteråt infann sig, precis som om jag blivit träffad fysiskt. Jag tappade förmågan att andas och min kropp, den fortsatte att fungera, men mitt sinne, det gav upp efter detta. Efter att brevet skickats iväg var dagarna tomma, händelselösa och helt enkelt fyllda av sorg. Den sortens sorg som inte syns men som gör vardagen långsam och förlamande och glädjelös. Vardagen rullade obarmhärtigt på och det som behövde göras, det gjordes, men det var inte med samma glädje och energi som tidigare. Jag hade sagt farväl till den stora kärleken och gjorde mitt bästa att leva mitt liv så gott det gick. Andra kärlekar kom i min väg, men de varmaste bitarna hade jag skickat iväg i varje bokstav i detta brev. Den känslan lever fortfarande kvar som fanns då och de minnena är de vackraste som finns i mitt sinne. Men för varje dag som går ångrar jag att jag skrev detta brev och jag visste om det innan jag började skriva det. För varje dag lever saknaden som en följeslagare i vardagen och för varje dag rinner en tår av sorgen. Denna sorg fick mig att åldras och att påskynda den process som redan påbörjats. Det fanns inget annat att göra, det låg inte i mina händer att förändra, bara att gå vidare. Men i mitt inre slår hjärtat fortfarande, varmt och hårt som det gjorde innan detta skrevs. De värmande känslorna lever kvar där och tar långsamt tag i det inre och lyser upp med sina minnen.