De hade lekt med varandra länge nu… stirrat in i varandras ögon och ansikte så pass att de kunde läsa på varandra när nästa utfall skulle inträffa. Spända som strängen hos en pilbåge var de båda två när de försökte undvika att ha ryggen mot fienden, samtidigt som de försökte få något, om ens ett litet, övertag. Offensiva och defensiva taktiker utbytte varandra för ofta, för snabbt för att det skulle kunna leda någon annanstans än i cirklar…

Ändå var de varandras raka motsats, den ena stor, den andra liten. Den ena dum, den andre smart. Den ena muskulös, den andra slank. Varandras motsatser, men ändå varandras överman.

Men något ytligare hade de gemensamt, tre saker faktiskt, en fast beslutsamhet och en ilska som kunde driva den framåt. Och, förståelsen att de kunde stå där i tidernas evighet utan att någon skulle ge upp friviligt. Spelet skulle inte sluta förrän en av dem låg på marken och vattnade gräset med sitt blod. Egentligen visste de nog båda vem som skulle vinna, egentligen. Men Ödet går sina egna vägar och brydde sig blankt inte om vad folk tyckte, trodde eller kände. Ödet lyssnade inte på böner, hur innerliga den än var…

De hade varsitt svärd, men det var allt. Båda två hade sår från den andre och motståndarens blod glittrade rött på deras klinga, ett hån mot varandra för att fingerpeka ut den andres svagheter och sin egen skicklighet. Om och om igen…

Glåpord haglade i luften, lika tät som flämtningarna efter luft eftersom de hållit på ett tag. De kände nästan varandra, visste på sättet den andre rörde sig hur deras tidigare sammandrabbningar har varit och hur det slutat. Visste av någon anledning att den andre kämpade för något viktigt, något otroligt viktigt, men tänkte ändå envist: ”min anledning är viktigare!”

Med tanke på borgen som med sina torn och flaggor bröt horisonten bakom den store och den smartas oroliga blick mot den, kunde en ovetande bara anta att det var borgen som den smarte skyddade. En fast beslutsamhet syntes i hans blick eftersom han var fast besluten att göra allt det krävdes för att skydda sitt från fienden… Den store som sneglade mot skogen i fjärran och fick en längtan i blicken, men bara för en mikrosekund. Aldrig mer än en mikrosekund av tvekan, längtan eller andra känslor… i alla fall inte om man ville leva. Men vad gjorde han? Rymde han? Sökte han? Hoppades han? Drömde han? Vad skulle han finna i skogen, om han vann, om han var den bättre, om han var den som hade tur?

”Ge upp nu, så skonar jag ditt liv”, fräste den store, arg som ett bi. Orden var menat som ett hot, tonen var menat som ett hot, likaså blicken han kastade mot sin motståndare. Det skulle ha fungerat om man inte kunnat ana en annan känsla, ord som vädjade om en fredlig lösning, ton som under den elaka hade en suckande, trött ton. Och blicken… blicken som man kunde skala av som en lök och upptäcka olika känslor som hot, smärta, vädjan, rädsla, osäkerhet och sorg. Allt som en cocktail men också lika tydligt som olja på vatten.

Den smarta kastade bara en kort blick på sin motståndare och attackerade igen men blev parerad. Då slutade den starke att tveka, och det är ungefär i det här skedet som vi byter ut den starke och den smarte till deras riktiga namn, den starke heter Bor och den smarte heter Litui. Ironiskt nog var de stammens bästa krigare, i olika stammar så klart. Och av någon anledning möttes de på en äng, på gränsen mellan två riken och gränsen mellan frihet, kärlek och fångenskap. Båda var jagade, båda var hatade, båda hoppades på det omöjliga, men olikheter skiljde dem åt, de ytliga olikheterna. Deras stammar hade krigats mot varandra, de personligen hade slagits mot varandra… varannan gång ungefär vinner Bor och varannan gång vinner Litui. En evig cirkel som kunde pågått i evigheter, om det hade låtits gå sin gång. Falska rykten, manipuleranden och mutor var egentligen anledningen till att de båda stod ute på ängen med dragna svärd, redo att döda varandra som så många gånger förr.

De dansade omkring medan klinga mötte klinga i ett dött, metalliskt ljud som får det att krypa längst ryggraden eftersom man förknippade ljudet med död och plågade skrik. Bor vann lite mark och tvingade Litui backa några steg, men på en så stod spelplan betydde det ingenting, det viktigaste var uthållighet och att skada sin fiende och på så sätt få ett övertag.

Några förvillande steg åt sidan och ren tur gjorde så att Bor fick in en fullträff i Litui’s arm, samma arm som han höll svärdet. Svärdet landade till marken innan Lutui’s hann reagera och han stod stum ett tag, stirrade bara på sitt svärd och sin hand innan han seglade ner på knä, lutade armarna bakåt och blottade sin hals, eftersom han var så gott som död utan svärd. Bor gjorde ett misstag genom att tveka men höll ändå lydigt spetsen på sitt svärd mot Lutui’s hals redo att höja det för att sedan låta det klyva luften och motståndarens hals. Men så tvekade han igen och sänkte sin klinga och sa: ”jag vill verkligen inte döda dig” vilket gav en förväntansfull/hoppfull blick men den blicken dödades när Bor avslutade sin mening… ”men jag känner att jag måste, ifall jag vill överleva”. Han höjde klingan och begravde spetsen i Lutuis hjärta istället för hans hals. Hans motståndare hängde slappt i änden på hans svärd medan blodpölen under honom blev allt större. Med ett ryck och en knuff var hans svärd fritt igen och hans motståndare låg på marken… Med blodet fortfarande rinnande började Bor gå mot skogen och ju närmare han kom desto bättre så han sin anledning för att vinna...