För du eldade

för du eldade kvanne och rökte därav
grät himelen vid
för du önskade inget hellre
än höst i sommartid.

Du dansade i händers flathet
och knöt dina egna till svar
du ömkade själens litenhet
och stod stolt kvar.

Du rände mareldsloppet
och slängde liv och lem
Jag vet inte någon
som var så mycket hem.

Som du.

Tände nidalågor
förbannade och stod i
samtidigt som du kramade
livet och vi.

Flätade ögonblick till trots
där stunder vindslå
ovan gjord du byggde livet
ryckte bojsvsvag däpå

Vi ska inte stanna
sa du
Vi ska färdas liv för lem
då först och då
ska vi någonsin hitta hem.

du finns inte hos mig här
det var länge sedan du gick
men med dig ska jag aldrig glömma
kulandets ögonblick.