De säger att han hör hemma i oceanerna, för han är inte skapad för att hantera sanningen och det är därför han ständigt trotsar vågorna. Jag ser så mycket mer. Stjärnorna berättar sagor om att ni är lika i det inre, så tro henne när hon säger, att något gnistrande inträffar när ni möts. Men han vågar inte se, väljer blott att uppleva, och sedan låta det falla i glömska.



Ändå vill han hålla om henne, ändå önskar han att vägarna gick mot och inte bort ifrån varandra. Hon säger att man får välja det själv. Och hon viskar i hans öra, att man inte behöver be om ursäkt för att man är mänsklig. Just de orden sa hon. Säg aldrig förlåt, för att du känner.



Det kan vara besvärligare att känna det mod som behövs för att vara sig själv, än att låtsas vara någon annan. Små rörelser i blicken, blygsamma skiftningar i en violett aura, avslöjar ändå sanningen inför tränade ögon. Det kan bli komplicerat, när man inte vill dölja vad man känner, men tvingas ge efter för ord som pickar ihärdigt för att få komma ut och formas av läpparna. Just eftersom ryggraden mjuknar under ljuva toner av beröring, den kröker sig kring blickar, kring vackra rörelser.



Vet inte vem som ärligt känner sin egen vilja, utan att påverkas av andras sinnen. Det är dock en konst att lära sig se, att trots fängslande charm och nyckfullhet, lönar det sig aldrig att följa den som är vilse. Sanningen är lättare att förlåta än lögnen. För det sover en ängel i din säng, hon undrar varför kylan kommer krypande om natten, hon undrar vems ögon som reflekteras i blickarna hon får. Tro mig, vi båda är för vackra för att handskas med så ovarsamt, vi båda förtjänar någon som behärskar konsten att sväva fram på vågor.



Men fortsätt lyssna, tappa inte hoppet. För hon vill ändå att du ska veta att du är värd mer än det du gör. Så begrunda dina val i varandet, ge dig själv ödmjukhet. Och om jag fick chansen att ge dig något, vill jag ge dig min egen gnistrande upplevelse, av att få träffa dig själv för första gången.