Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det oundvikliga


Va hos mig!

Nu,när det närmar sig slutet,
så minns jag hur det var.

Att känna solen,leka runt
se på havet.

Känner din arm,
ser din kropp.

När allt är borta,
minns du mig då?

Minns allt det vackra,
det fula är skräp.

Följ mig till himlen,
till Sankte Per.

Det onda försvinner,
snart är jag där.

Nu,när det närmar sig slutet,
så är jag väldigt rädd.




Fri vers av steffie
Läst 286 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2009-09-25 10:49



Bookmark and Share


  LassO
du lyckas spela på strängar
2009-11-14
  > Nästa text
< Föregående

steffie
steffie