Önskar ibland att jag kunde knulla som en man, känslokallt och djuriskt. När jag lyckas (allt för ofta nuförtiden) gråter jag efteråt - äcklad av den distanserande kylan. Inkonsekvent i alla tankar. Önskar något annat än det vi i slutet blev, finner mig ändå i samma destruktiva dimma. Han ger mig nätterna, jag förmår inte kräva något mer. Anpassar mig till det djuriska med ett eko av dina förnedrande ord i mitt huvud. Mellan kuddarna dansar älvor, faller ännu så lätt in i deras vals. Låter mig luras och ids inte utnyttja morgonens ljus. Med en lätt kyss lämnar jag honom i dunet, när jag kommer tillbaka finns bara doften kvar. Tårarna lärde mig inte ett dugg och till den tomma smärtan har jag kapitulerat.


Lät dig vinna.