Aldrig gillat
leka känslokall
tafatt

Den här natten
drömde jag

inte alls
för du har

dödat min
drömlust

för jag kan
inte låta dig

gå helt
ifrån

i mitt hjärta
brinner lågan

som dina ord
släkte

jag är den
sista bonden
och du drottningen

som utan tvekan
offrar mig

vargar ylar
i övergiven
ensamhet

och precis som
de träffas jag
av en kula
jag är chanslös
emot

vid ett sommarslott
minns jag ofta

en vintertäkt
stad som
lever på att

föda kärlek
döda kärlek
i bräkt
vatten

och allt smakar
av första gången

ett grönt täcke
gamla stans dörrar
ekande tomma
gator

och lite
sött så där som
tonårskärleken

gärna gör en
tio år
senare

skulle jag
skriva om det där
som Vladimir

skulle det vara
om sommarängskärlek
där grässtrån

smeker emot kinder
samtidigt som
jag inte vet om

polyamorösitet som
kanske ändå var
sanningen där

men allt krossades
av monogamitetens
traditionella vikt

och nu har jag
förlorat båda

och livet är
uppslitet
och rörigt

man hoppas
alltid även i
kärlek

när byxor skaver
emot för
kärlekens galenskap

oundvikliga mötesplatser
vid Gullmaren

där valen levde
sina sita minuter
brött du min
singularitet

och du
var nog det
sista hoppet

om drömsk
och litteraturlik
tillbedjelse kärlek

för jag kunde
inte erkäna fast
jag förstod

att min kärlek
var ensamrådande

och ändå är
det mest
dig jag inte
kan glöma

klang och
mandola

sångröst
som
smeker en tro

om kärlek
återigen

men allt det
där
var bara
vänskap

från din
sida

när vi rörde
katter mer
än varandra

och nu är
allt om
det här

det där
metaforer om
illusioner

tvåsamheten som
en krossad
Arthurmyt

Keltiska myter
vill
kanske

göra rum för
jag är
som Lancelot
eldbefängd i
lidelse

och som
honom krossar
jag ofta
mig själv och
omgivningen

och iden om
fingrar emot
mjuk hud

lockar som
alltid

en eftertanke

har jag försatt
varje chans till
fingrar längs
mina lår

en trappa

små ord som
för mig antyder
att mitt
intresse
inte är fel

Varje gång jag
ser den där
trapan önskar jag

lämna tiden
bakåt
att jag agerat
om vi hade
en chans

nu lockas
jag ofta
fly det här
landet
till din stad

för kanske äär
färgen associerad
med dig

kärleksröd

när jag inte
riktigt vill
sluta

tänker hopplös
lidande begär

och den där
färggranna växten
representerar

hur du ofta
växer i
mitt hjärta

som inte
minns

besvarad art
av det där

jag åker tunnelbanna
oftast ensam
i stillhet på
röda linjen

Gamla Stan
gröna dörrar
till ett borliga
socialist
traditioners hemvist

slussen
skulle
vara byte
till
barndomen
med
Gröna Linjen

Mariatorget
ett trumsätt
splittrade känslor

Zinkensdamn
avslagna
istårar och
igenimmade glasögon

Hornstull
- om det där
har aldrig varit
vi
min vän

resten av vägen
har inget
med oss att
göra

Ibland hör
man en
sång man gillar
på en gatumusikants
gitarr
men hinner inte
skänka
ett öre

Jag tyckte jag
såg dig
på den här
linjen
med gitarr
och allt

du såg lika
vacker ut som då

skålade du
för Frodo och Bilbo
som alltid?

drömsk gitarr
sa du att
du spelade
nu

spelar du
på latinamerikanst
manér

mina drömmar
över dig
tydligen saknar
mitt undermedvetna

när du viskar
"tesoro" i
mitt öra

visste jag
var du bor nu
skulle jag
åka till
din gränd

sitta under
ditt fönster
förhoppningen
om en skymt
av dig

skriva
dikter och
berättelser
fyllda av
min åtrå

på
Södra Station
kan inte
slita blicken

de har förelagts mig
komplimera dig
för dina skor

men det är
ditt ansikte jag
inte kan
slita blicken
ifrån när
jag ser

allt det här
i en röra

det där ansiktsfotot
är mitt ända
spår av

hur du ser ut
nu för tiden

men av någon
anledning
vill jag inte
sluta tänka på

hur bilden
säger mer
än tusen ord

och skulle du
fråga mig

är du vackrare
nu
på bilden
en då

att
samtala
var att
leva
på nytt

vi lätt
ord
röra
vid våra liv

ska jag
prata om
årstiderna
beskrivs de
som kärleks
strålar