Månens andedräkt sköljer tung över mig

det är ögonen jag ser på fönsterblecket ikväll

tankarna som dansar en melodi om dig

sängen bäddas med en suck

läsandet av tomma sidor som studsar mellan väggarna

det är bara jag och min ensamma röst

vi som darrade ikapp till musiken av liten längtan

det kalla blå log mot oss i mörkret

ljudet av sekundernas väntan

tomma händer under mörka vatten

långa nätter utan luft

andetagen vi lånade av varandra

blomman på den öde strandens nejd

ropet från den rostangripna riddaren

"Fästmö min, förgätmigej!"

flyter upp tusen år senare som ett eko av en evig längtan...

...snälla...någon..  förgätmigej...