Önskar att jag vågade kräva mer än dina nätter. Mer än alla snabba andetag. Då hade jag krupit in under din hud. Jag hade runnit i dina ådror och fått ditt hjärta att pumpa för mig. Bara mig och i min takt. Jag hade rest håren i din nacke när du snuddar vid min hand, fått dig att rysa av friktionen mellan vår kroppar.

Men jag vågar inte, törs inte lämna ut mina tankar. Drömmer istället i smyg när du somnat in.

Men rör dig det gör jag utan tvekan. Jag älskar med dig och ligger tveklöst naken intill dina lemmar. Jag vågar riva naglarna längs din ryggrad, nafsa på din underläpp och skrika vid din öronsnibb. Jag är dig fysiskt nära för stunden, men med mentala sköldar slåss vi båda två. Vill be dig stanna kvar, be dig öppna mig och riva alla murar. Men jag kan inte förmå orden att komma, livrädd för sårbarheten de skulle skapa. Den som gjort mig så fruktansvärt illa förr.



"Vill att du ska vara min" blir ord i reträtt.