Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Den allra första dikten jag nånsin skrev. Jag var nio år gammal...


Stormigt

Här sitter jag i mitt ensamma rum.

Jag försöker sjunga men blir alldeles stum.

Utanför mitt fönster det stormar och blåser.

Folket i byn sina dörrar de låser.

Nu när världen är så ensam och trist,

att människorna inte vågar ta sig en risk.

Rosen den vissnar och svalorna flyr.

Att kärleken sviktar gör mig alldeles yr...




Fri vers av Close2end
Läst 221 gånger
Publicerad 2009-10-02 16:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Close2end
Close2end