Du sitter där med din lilla Buddha i famnen och hävdar med en härdig envishet att du inte känner honom. Att han inte är din Buddha. Att du har kontroll. Men det är ju det som är ditt krucifix, försöker jag. Det här att ha koll. 

Orden faller så lågt när bilder försöker komma igenom. Och inuti oss alla spränger lust och ensamhet. Konkurrerar sin väg mot ytan av vår självpåtagna artighet. 

Men vad är felet i Buddha? frågar du. 

Måste allt ha ett rätt och ett fel? Kan inte han bara få vara din Buddha, din Jesus eller din Krishna. Din börsnotering, din vision eller din nya BMW. Måste det vara ett fel med det? 

Det är själva värderingen som skapar honom säger jag högt, men jag förstår på en gång att orden faller på hälleberget. Du bygger katedraler. Jag kan se det nu. Och jag tänker att det blir vackra katedraler som kommer att värma mången frusen pilgrim. 

Jag hur de står invid katafalken. Sakta lyfter de locket för att slöja av sin djupaste rädsla. Sen hänger jag inte riktigt med längre för allt går så fort. Du kommer tillbaka med Buddha i famnen och vi lägger oss allihop i sarkofagen för att låta tiden konservera våra drömmar.