Jag bara går och går, men mina atomer är inte i balans.
Jag strävar framåt, men blickar bakåt och befinner mig plötsligt ingenstans.

Ett vakuum där ljuset färdas snabbt men jag står stilla som ett O-uppvridet ur.
Klockan tickar, tiden har redan ägt rum och du är för mig inget mer än en mur.

Ett hinder ingen människa kan hoppa över, ett ouppklarat fall jag grubblar på.
Släpp mig fri så att jag från början, än en gång kan lära mig krypa, gå och stå.