I dag blev det en bit mindre av mig. I över fem år har jag burit på något litet bak på ryggen, som inte behövt vara där, men som blev till ändå av någon anledning. Det tog farbror doktorn en halvtimme att karva bort den lilla knölen, som högst troligt är av vänlig art.

Det är lustigt att jag låtit så många år få gå, innan jag var redo att skiljas från denna lilla följeslagare. Och nu när den är borta, känns det bara bra. Inte märkbart mycket lättare, men lättad, ska jag låta såret läka och livet gå vidare.