undulaten och tågen
Introduktion. Det är bråttom. Vi måste hela tiden slå världsrekordet. Jag som så lätt får håll. Jag är köttbonde och vegetarian, själva solstrålen mellan solen och reaktorn. Det finns en kraft, en motor som gått sönder. Nu får ni klara er själva, platsen är Intoleranscity, du bör överleva 7-8 undulater. För mycket vita liljor idag, i strandkanten flyter vatten på vatten. Det är konstigt men det ligger en död fågel på min kollegas tallrik. Det är ingen undulat. Den blanka ytan, det förevigade ögonblicket på sovvagnen mellan Ånge och Bräcke. Den flyende undulaten någonstans på det röda strecket mellan två länder. Sådana är vi, hjälplösa men med hopp. Vi är inte nyandliga, vi ska fånga den jäveln. Idag spelar jag inte. Imorgon spelar jag inte. I livets slutskede spelar jag inte. Undulaten luktar speciellt, hon sitter på vattenpipan, nu flyger hon in i sitt eget kön. Det är mycket vackert. Snälla Simon, döp om dig. Döp om dig till mig. Jag tämjer den ljusblå Undulaten, sedan uppträder vi, du får köra bussen, Simon. Jobbet är ditt om du odlar skägg som Che. Banvallen byggdes på tusen händer. Nu belastas den av alla ton. Ett malmtåg går rätt in i natten om detta inte är svenskt så är det i alla fall europeiskt. Lokföraren har en undulat. Den sitter tyst. Hytten har samma röda ljus som inne på toaletterna runt den stängda centralstationen. Narkomanen är dömd i kylan. Allt är politik. Ljudbanden göms i ett skåp. Om sjuttio år är de fria men offentlighetsprincipen har livstid. Poesin är döende. Vi är på bandel 418, jag ler. Det är inte hånfullt. Vem är fågelskådaren? Vem är mannen i grönt som står själv ute på en udde. Naturen tecknar grått. Så om vi inte är mer än så här. Att vi behöver en kikare för att se. Är vi då något att ha? Är verkligen undulaten Jesus, eller är det bara som mannen i grönt tror. Är han lurad? Är alla krigen i onödan? Min kropp framför högtalaren. Se mina händer darra till musiken. Egentligen borde man i krogkön gå mer på utseende. Jag tycker inte om fula människor. De har fel ord. Jag talar hellre med undulaten, små kvitter. Jag ska föra dig tillbaka in i buren. Jag är som dom andra. Om en stund ska jag berätta för dig, hur jag låg med flickor till andra män. För att jag såg kärlek i deras ögon. I mina ögon vet jag inte vad som syntes. Det finns en hemlighet med våra liv. Jag har så svårt att förklara för mig själv att livet ska vara så här. Jag vill inte lyssna och jag vet fan inte hur tydlig jag är med det där. Ni vet den där ängslan att man är på väg att gå över, ändra skepnad till något sämre. Det kanske bara är årstiden. Det kanske är undulaten, den lilla papegojan som alltför tydligt längtar hem. Den olyckplatsansvarige begär sköljning av tåget. Sen bara låt gå. En smärre försening, inget mer. Ett liv är slut men inne i vagnarna är det fest men lokföraren får krishantering och byts ut. Ingen föds. Bara fest, fest. Nu rullar vi igen, in mot Medis. Bostadsrättsföreningarnas stora siluetter, det här är en stad eller en borg. Vi går på undulatens lånade fjädrar. I tystnaden mellan våra röster hördes tiden gå in i oss, liksom irra där inne. Vi skulle hem och spegla oss och tänka minst tio år tillbaka. Om Folkungagatan: Inget mer nu, bara taxibilarna, som planlöst kör runt med gråa sjuka ansikten.
Fri vers
av
Christer Eriksson
Läst 1085 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2009-10-07 22:17
|
Nästa text
Föregående Christer Eriksson
Senast publicerade
fågeldikterna plan b dödsorsaker system pulver usama obama kropparna runt anläggningen församlingshem Se alla |